onsdag 25 mars 2015

75 år sedan attentatet mot Norrskensflamman

Skrivet av Ulf Bjerén från Karlskrona och först inlagt i Sydöstran:

3 mars 1940 begicks attentatet och mordbranden mot den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå.

Fem unga människor innebrändes: Arthur Hellberg, 37 år, ombudsman och distriktsordförande; hans maka Alice, 30 år; Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassör och vikarierande korrekturläsare för maken som var internerad på arbetslägret i Storsien; samt familjernas barn Torgny Granberg och Maj Hellberg som var tolv respektive åtta år.

Attentatet planerades i syfte att tysta tidningen och skedde med bistånd av stadsfiskalen i Luleå. Det utfördes av en journalist vid Norrbottens-Kuriren i samarbete med tre officerare och en ordonnans. I bakgrunden figurerade ämbetsmän, höga militärer och ledare för den Finlandsaktivistiska frivilligrörelsen. Mördarna fick skandalöst låga straff, ett eller ett par år i fängelse.

Samhällsklimatet präglades vid tiden för det så kallade finska vinterkriget (november 1939 till mars 1940) av antisovjetisk hets och en devot följsamhet gentemot den nazityska kraftutvecklingen.

Norrländska Socialdemokraten hade inga invändningar mot rättsliga och polisiära åtgärder som vid den tiden vidtogs mot antifascister: Transportförbud, interneringsläger, razzior mot tidningsredaktioner etc. Tidningen vägrade till och med att införa begravningsannons för attentatsoffren på Norrskensflamman. Folkets hus vägrade att hyra ut lokal till begravningshögtiden som dock blev en stor folklig manifestation.

Högertidningen Norrbottens-Kuriren tog öppet ställning för Tyskland och för svenskt deltagande i kriget men krigsaktivismen hade stor bredd i samhällstoppen och dominerade i det politiska och kulturella etablissemanget och media.

Men i Per Albin Hansson, som ledde samlingsregeringen, hade krigshetsen en motståndare. Han ”hade örat mot marken”, som Jan Myrdal uttryckt det. Han genomskådade den högljudda krigsaktivismen, att den inte var svenska folkets vilja och intresse utan att regeringens viktigaste uppgift skulle vara att med alliansfrihet hålla Sverige utanför kriget.

Sverige kunde därigenom bidra till freden mellan Sovjetunionen och Finland 13 mars 1940. När Sovjet anfölls av Tyskland 22 juni 1941 gick dock Finland in på Hitlerfascismens sida.

Attentatet mot Norrskensflamman bör ihågkommas, inte minst därför att nutidshistorien i den växande internationella fascismens och krigspropagandans slagskugga företer likheter med den tiden, om än med nya aktörer i rollerna.

Ulf Bjerén - Karlskrona

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar