måndag 8 augusti 2016

Polarisering och flyktingpolitik

Då är den nya polariseringspolitiken snart klar. Skiljelinjerna går inte mellan arbete och kapital som det borde. Istället är det flyktingpolitiken och den senaste tidens massinströmning som skapat skiljelinjerna.

Saken är ju också att den stora skiljelinjen inte går mellan "invandrare" och "svenskar". Den verkar gå mellan "invandrarhatare" och "invandrarälskare". Ursäkta ytterlighetsuttrycken här men det är ju det som är grejen med polarisering. Att det inte finns mellanlägen och utrymme för diskussion. Där har våra makthavare verkligen lyckats om detta varit en medveten strategi. Faktum är att denna polarisering i princip redan var utstakad och klar innan Reinfeldts "öppna våra hjärtan"-tal.

Alltså ifrågasätter man flyktingpolitiken sätts man i hatarfacket bland reaktionära högerpopulister av etablissemang och hyckelhumanister. Vilket i sin tur leder till att de som talar om solidaritet med människor som drabbats av västsamfundets krigssvineri hamnar i det andra facket tillsammans med alla överbetalda hycklare som är fullständigt oförmögna att ta till sig och diskutera LO-kollektivets fullt berättigade oro för sin framtid inför senaste tidens skeenden.

Bemanningsföretagen gnuggar händerna och ser framför sig hundratusentals nya möjligheter att sänka löner och försämra arbetsvillkoren för främst LO-kollektivet. Fackföreningarna får allt mindre möjligheter att påverka när det vräks in oorganiserad arbetskraft på marknaden. Människor som inte vill protestera och som är vana att arbeta under betydligt värre omständigheter än vad den fackliga rörelsen här har kämpat till sig.

Antikrigsrörelsen försöker göra sin mycket begränsade del i att propagera för att få stopp på NATO/EUs vidriga krigsinsatser runt om i världen. De fackliga organisationerna måste göra sitt för att se till att alla som kommer in organiserar sig. Den fackliga rörelsens uppgift här är också att se till att motsättningar mellan arbetargrupper på arbetsplatser hålls nere och leder till så lite misshälligheter som möjligt mellan olika grupper. Så att man kan hålla fokus på arbetsköparna och den ordinarie fackliga kampen.

Nu är det ju ett antal år sen jag jobbade inom industrin så det senare kanske framstår som teoretisk rapakalja (med rätta) men faktum är att de som befinner sig där idag måste kunna lösa detta på plats och gemensamt diskutera de fackliga frågorna tillsammans (alla) och hur flyktingströmmen eventuellt ska begränsas.

Alltså hur mycket tål den svenska arbetsmarknaden? Var sätter vi gränsen? Hur får vi stopp på krigspolitiken och därmed flyktingströmmen? Ska vi ha arbetskraftsinvandring under pågående flyktingkris? Om inte. Hur separerar man arbetskraftsinvandrare från flyktingar? Är det över huvud taget möjligt? Med fler frågor som behöver lösas.

Nu kan ni sätta in mig i vilket fack ni vill...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar